söndag 12 maj 2019

Vakthållning

I morse blev jag varse att ett par duvor håller på att bygga bo bara ett par meter från terrassen på innergården. Av detta blev jag inte glad. Duvan är kanske den fågel i den svenska faunan som jag känner minst sympati för. Det eviga, enahanda lätet är otroligt tröttsamt och skitar ned gör de. Därför har jag tillbringat stora delar av eftermiddagen sittande på altanen med en bambukäpp intill mig. Inte för att göra fåglarna illa, så klart, men för att skrämma bort dem.


Efter ett tag fick jag syn på att en av duvorna satt i grannens ask och höll koll på sin boplats. Då insåg jag att här är det frågan om vem som är mest uthållig. Ett par gånger, när jag avlägsnat mig, har de rackarns duvorna varit där och byggt när jag återvände.


Kallt och ämligt är det, men jag har ändå haft det riktigt bra. Småfåglarna har varit ordentligt i gasen vid matarna, och till min glädje blir mina kära skator allt mindre rädda. Jag bestämde mig för att strö ut havregryn till dem. Försökte passa på när de var inom synhåll, för jag har lärt mig att kråkfåglar faktiskt kan känna igen mänskliga ansikten. Så jag tänker att om de ser mig strö ut mat, ska de bli ännu mer övertygade om att jag är vänligt sinnad.  Och de har faktiskt kommit på bara några meters avstånd och inte flugit sin kos när jag rört lite försiktigt på mig. De skator som kom hit tidigare, men som inte hade sitt revir här var otroligt skygga och försvann bara de anade att jag rörde mig inomhus.








1 kommentar:

AnJa sa...

Lycka till med att jaga duvorna på flykten! Jag ser framför mig hur du sitter och viftar med käppen:-). Här har vi mycket skogsduvor och jag tycker de låter så likt göken.