Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt satt jag framför datorn och hämtade information om kulramar. Ett mer internationellt gångbart ord är abakus, men pluralböjningen abakuser låter så konstigt i mina öron. Jag var övertygad om att det skulle heta abakusar, tills jag kollade med SAOL.
Hur som helst blev jag väldigt fascinerad. Jag hade ingen aning om att det finns så många olika varianter, av vilka vissa också kan räkna i talsystem med andra baser än tio. Jag visste inte heller att de fortfarande används rätt flitigt vissa i delar av världen, särskilt i Kina och Japan, vad det verkar. Och inte anade jag att man tagit dem till heders igen även i västvärlden, framför allt för att underlätta för elever som har svårt för matematik. Det är tydligen till och med på gång i Sverige, titta på
den här hemsidan. Och titta gärna på filmen. Den är väl värd att se i sin helhet, även om det är den japanska abakusen som används där. Den är tydligen utvecklad ur den kinesiska och användandet är vad jag förstå rätt likartat.
Nu är det så med mig att jag alltid varit intresserad av gamla redskap och tekniker. Dessutom har jag, som jag brukar säga, en olycklig kärlekshistoria med matematiken. Jag tycker att det är så intressant, men jag förstår mig bara inte på det. Jag lider inte av dyskalkyli, snarare av dålig grundläggande matteundervisning. Så jag blev väldigt nyfiken och kände ett plötsligt sug att få prova. En kinesisk abakus verkade vara det bästa valet. Enligt flera källor inte lika bra att räkna riktigt snabbt på som den japanska, men lättare för en nybörjare att lära sig på.
Jag letade runt på nätet och hade turen att hitta en på Tradera i en auktion som slutade samma kväll. Jag var den enda som bjöd och fick den för åttio kronor inklusive porto. Det kunde det vara värt, tyckte jag.
Av broschyren som följde med förstår man att den är importerad från Kina av en solidaritetsaffär vid namn Handelsfront någonstans i skiftet 60/70-tal. Där finns förutom grundläggande instruktioner en illustration av glada kinesiska barn som "dansar och sjunger med sina kulramar". Ett riktigt tidsdokument i all enkelhet. Både ram och broschyr ser i princip oanvända ut. Fast instruktioner har jag sökt på nätet i stället, det är enklare att få se operationerna utföras i YouTube-klipp, än att läsa sig till dem.
Det här är faktiskt jättekul och grunden är inte svår att förstå. Däremot blir det ofta fel när jag försöker räkna snabbare än jag riktigt förmår. Fast hastigheten ökar och felen minskar efter hand. Addition börjar jag bli riktigt hyfsad på, subtraktion går lite sämre. Multiplikation och division har jag inte ens testat än.
Jag tänker att om jag fått arbeta med en kulram när jag gick på lågstadiet, skulle nog matten varit ett mindre problem än vad det blev. Det konkreta med att rent fysiskt plocka med kulorna ger något slags känsla för siffrorna som jag inte riktigt har haft tidigare. Och sedan är det mycket roligare än att räkna med papper och penna eller sitta och knappa på en miniräknare, det känns faktiskt lite som att spela på ett instrument.
