Gårdagens aktiviteter och inköp

Igår var det Stora knyppeldagen i Vadstena och då brukar jag åka in en sväng.

Det märks att sommaren är här. Nio månader om året står flertalet parkeringsplatser halvtomma, nu är det knappast värt att ens försöka om man kommer till stan på eftermiddagen. Men det finns ställen utanför de egentliga parkeringsplatserna där man kan stå och avstånden är inte stora. Därför ställde jag mig vid en gräsmatta på "fel" sida om slottet.

Jag leker med tanken på vad Gustav Vasa skulle tänka om han damp ned här i vår tid. Slottet var inte alls så pampigt från början, utan byggdes som en försvarsborg. Och ännu mer har ju omgivningarna förändrats, bara en sådan sak som motorbåtarna där i vallgraven. Och hur folk klär sig. Och om han sedan fick klart för sig att kungen i dessa tider inte har någon makt överhuvud taget... Vilken kulturkrock det skulle bli!

Jag gick Storgatan upp och tittade på alla knypplerskor och (faktiskt!) knypplare som satt och arbetade på gator och torg på väg mot Spetsmuseet som just öppnat sommarens utställning. En del av den finns ute i trädgården och där var årets tema hjärtan.

Följande sanning om knyppling kunde man läsa på inomhusutställningen som handlade om knypplingens grunder.

Elsa Peterssons spetsaffär, som numera bara existerar i form av en nätbutik, fanns på plats och där hittade jag något som jag inte drömt om, bara för att jag inte ens tänkt tanken att det skulle finnas. Se här bara, stommen till en solfjäder.

Jag älskar solfjädrar och köpte en när jag var i Spanien. Tänk så underbart med en solfjäder med en egenhändigt knypplad spets! Det enda lilla problemet är att det inte fanns någon spets till själva mönstret. Det går att köpa via nätet från Spanien, fick jag veta, men jag ska nog i alla fall göra ett försök med ett eget mönster. Jag har gjort några som inte blev så tokiga, men här handlar det om en ganska bred och dessutom bågformad spets, så vi får väl se om jag kan få till det.

Sedan gick jag in på ett antikvariat som inte har öppet så ofta, och knappast aldrig när jag går förbi. Därför var det först gången jag gick in. Och tänk, då hittade jag en bok som jag sökte efter med ljus och lykta på nätet för något år sedan, men inte hittade. Den innehåller namn på blommor vars folkliga namn på olika sätt är kopplade till jungfru Maria, med bilder på blommorna och gamla kyrkomålningar och statyer och så klart berättelsen om hur blomnamnen hänger ihop med olika Marialegender.

Sedan gjorde jag dagens sista och bästa fynd. När jag såg min senaste vattenräkning tänkte jag att det kanske inte vore i vägen att ta vara på en del av gråvattnet för trädgårdsbruk. Det går åt många liter bara när man låter kranen rinna i väntan på att vattnet ska bli tillräckligt varmt eller kallt, när man sköljer grönsaker och liknande. Så jag satte en hink i vasken, för att ta vara på det där. Men den var ful och dessutom rätt instabil, så jag blev sugen på att köpa en metallhink. Efter att ha sett priset på emaljerade Kockumshinkar, bestämde jag mig för att det nog fick bli en rostfri av modernt snitt. Men så tog jag en rövare och slank in på Antikladan, som jag ändå passerade på väg hem. Och tro det eller ej, men där i ett hörn långt in i affären stod den! Den gula kockumshinken i gul emalj med grön kant, den vackraste varianten. Jag smet förbi en annan kund som stod oroväckande nära, konstaterade att den var i gott skick och tog ett stadigt tag om det välformade handtaget, som för att riktigt markera att Den. Är. Min. Den var inte billigare än vad jag kunnat hitta på nätet, men nu slapp jag portot så det blev ändå ett fynd. Jag är så nöjd!

Tekniken är så märklig!

Som jag berättat, började min dator strula för några veckor sedan. Det blev bara värre och värre och i förra veckan laddade jag mentalt för att ringa efter hjälp när bara midsommarhelgen var över.

Och då plötsligt, från en dag till en annan, bara upphörde problemen.

Nog kan den däringa tekniken sätta myror i huvudet på en alltid!

Guldvatten

Jag har tänkt i flera år att jag skulle testa att gödsla med guldvatten, det vill säga urin utspätt med vatten ungefär 1:10. Men det har fallit på det praktiska. Vore jag man hade det varit enkelt, men att sitta på en hink känns lite instabilt för en tant som inte längre är så rörlig som förut och dessutom har en lite besvärlig rygg.

Men så köpte jag pottan Pipinett, eftersom jag får ryggskott ibland och då kan ha svårt att sätta mig på toan. Och en dag när mina ögon föll på den, kom jag på att där har vi ju lösningen.

Så nu har jag premiäranvänt pottan och genomfört min första guldvattning och det fungerade hur bra som helst. Man får så klart tänka på vad man vattnar, grönsaker ska inte gödslas så här för tätt inpå skörd. Fyra veckor har jag läst mig till ska vara en lagom "karantäntid".

Nässelvatten och gräsklipp kommer jag att fortsätta med, det är säkert ingen nackdel att växla lite, men förhoppningsvis kommer jag inte att behöva använda dyrt köpegödsel framöver.

Nu blommar det i blasten

På midsommarafton kunde jag skörda mina första små potatisar. Nu är ju meningen att de ska suga musten ur gräsmattan, så jag får inte skatta dem för mycket, men några stycken kan jag nog unna mig att plocka upp.

Men det är också så att en planta börjat blomma, och nog syns det att potatis och tomat är släkt.

Nu planerar jag för fler trädgårdsexperiment. Eftersom tomatfrön är så lätta att få att gro,verkar det ju sannolikt att det samma gäller för potatis. Så jag ska låta några frukter mogna och prova om det går att så potatis. Det vore lite häftigt i så fall! 

Jag gissar att det kanske kräver några år innan det blir knölar i ätbar storlek, varför håller man annars på med att förgro och sätta potatis. Det är både platskrävande och lite meckigt. Men då kan de ju få ligga där och växa till sig några år. Naturen gör arbetet, jag kan bara stå där och vänta med armarna i kors, och sånt har jag inga problem med. 😏

Tur med vädret

Efter maten tittade jag med viss oro mot himmelen och undrade om jag skulle hinna med en liten promenad innan regnet kom. Jag chansade och klarade det med en kvart eller så till godo.

Med på turen tog jag kameran, så nu önskar jag Glad Midsommar med lite bilder tagna på själva sommarsolståndsdagen här i det fagra Östergyllen.

Odlingsexperiment

I flera år har jag varit lite sugen på att prova att odla melon, men jag har inte så stora förhoppningar om att få mogna frukter utan ett större växthus än mitt, så jag har slagit det ut hågen. I år blev suget för stort, så jag köpte en påse frön.

Tre frön grodde och jag bestämde mig för att experimentera lite. Så jag planterade den ena på odlingslimpan, den andra i en hink i växthuset och den tredje i en kruka på min terrass.Terrassen är kringbyggd på alla håll solbelyst stora delar av dagen. Tanken var att se vilken planta som trivs bäst.

Just nu är läget som följer.

Den på odlingslimpan är liten, men har ett fåtal knoppar varav tre är på gränsen till att slå ut.

Den i växthuset är större och har rätt många knoppar, men de är alla små och har inte ens börjat visa sin  gula färg.

Den på terrassen är den största och full med knoppar i olika stadier och fyra utslagna blommor.

Just nu leder alltså den på terrassen, vilket är precis vad jag förväntat mig. Växthuset är absolut bäst tidigt och sent på säsongen, men erfarenheten har lärt mig att när det är riktigt varmt, trivs de växter som inte hör hemma i vårt klimat bäst på innergården.

Det är roligt med trädgårdsexperiment och bättre vår för melon än i år kan man väl inte tänka sig. Där hade jag tur! Nu ska det bli spännande att se om turen räcker till mogna meloner. Det vore sannerligen roligt.

Ängen just nu

Det är svårt att fora den blivande ängen - grönt mot grönt med en enkel kamera som min är lite knepigt att få till. Men i verkligheten är det rätt fint, fast konstigt.

Remsorna av plastmatta som fungerar som rotspärr är inte direkt vacker. Och det mesta som växer där är så litet än att jag inte vet vad som är ängsblommor och vad som är ogräs. Förutom revfingerörten, som jag minsann känner igen! Men vallmo och och en lila blomma som jag inte kommit på än vad det är, blommar vackert. Gräset lyser med sin frånvaro, det har väl antingen inte grott, eller dött i torkan. Jag får så i lite nytt framåt hösten.

På tre sidor är ängen omgiven av potatis. Det är åt de hållen jag ska utvidga det hela, så potatisen ska få suga näring ur jorden till ängsblommornas fromma. Det ser lite kul ut, men det gör det ju bara desto roligare.

Efter regn

I går morse började det regna lite försiktigt. Efter hand ökade regnet och med undantag för ett par timmar tidig kväll höll det på mest hela dagen. Tjugotvå välbehövliga millimeter fick vi.

Den blivande örtagården som legat där hård och omöjliga att bearbeta är nu mjuk och fin, så nu har grepen och ogräsjärnet åkt fram.

Först bänder jag upp jorden med grepen, sedan lägger jag mig på knä och går igenom jorden med järnet. Noggrant! För här finns som jag nämnt tidigare den förhatliga revfingerörten.

Jag har klagat över kirskålen ibland, men ärligt talat så är den en västanfläkt mot revfingerört. Den senare har vedartade rötter som går rakt och djupt ned i jorden och som lätt brister. Kersens rötter är lätta att få upp i jämförelse. Men dessutom har den här rackaren som namnet påpekar revor. Om ni vet hur smultron förökar sig med sina revor och sedan fördubblar hastigheten, så hamnar ni någonstans i närheten av hur fort det går. Dessutom kryper den tätt intill marken i låg vegetation, så det går inte att hålla efter den med gräsklipparen som man kan med kirskål. Som grädde på moset är den vacker, så när jag som nybliven husägare hittade den här och där, blev jag glad och lät den frodas. Det var inte förrän efter flera år som jag började ana oråd och då var det så dags.

Alltså kryper jag, luckrar, bänder och drar. Det är egentligen inte ett tråkigt jobb, men knän, rygg och axlar tar stryk, så det gäller att ta det lite försiktigt och i omgångar. Ett annat aber är att här är gott om rödmyrebon, så man får vara lite på sin vakt. Medan jag jobbar, tänker jag på en gammal arbetskamrat vars man till sist blev så irriterad på alla myrbon de hade i gräsmattan, att han dränkte in alltihop med bensin och tände på. Det gick bra, tack och lov, men min arbetskamrat var inte glad på maken.

Datorn beter sig skummare och skummare. Nu låser den sig korta stunder, kanske fem-tio sekunder med jämna och täta mellanrum. Och när jag ser på TV fungerar ljudet som det ska, medan bilden allt som oftast fryser, för att sedan rusa ifatt. En rätt intressant upplevelse. Jag inser att jag behöver hjälp, men orkar inte riktigt ta tag i det. Men jag har i alla fall nummret till ett företag på papper. Rätt vad det är dör väl den eländes maskinen helt, och då är jag körd eftersom jag inte har någon smartphone och telefonkatalogen är ett minne blott.

Tidig morgon

Jag vaknade redan vid halv fem-tiden och var inte alls särskilt trött. Så jag gick upp och ut i trädgården.

Den där tiden på morgon är så fin, för då är både dag- och nattdjuren i full gång. Fåglarna for runt, kvittrade och åt av mina solrosfrön. Och två av igelkottarna som bor här tultade runt och provianterade på min skuggiga gräsmatta som fortfarande är rätt så grön.

Bakom en av mina fläderbuskar skymtade solen, som redan kommit rätt högt upp på himlen,

odlade minirosor och ogräsprästkragar samsades gott i morgonljuset,

och i staketrabatten ståtade stäppsalvian som vuxit till sig och fått höga blomställningar bakom en kudde av strandkrassling. En vacker kombination som jag nog får satsa mera på nästa år.

På tal om igelkottar, så har jag nog inte berättat att jag vid två tillfällen blivit vittne till deras parningsritual. Ena gången var det inifrån, men vid det andra tillfället stod jag bara två meter bort. Det var en rätt sen kväll när jag gick ut med soporna och fick syn på dem alldeles bredvid soptunnan. Ett tjugotal meter bort gick ytterligare en kotte, så därför vet jag att det finns minst tre.

Tyvärr slutade det vid båda tillfällena med att honan bestämde sig för att hon inte var intresserad och gick iväg. Jag hoppas de fått till det någon annan gång. Förra året fanns här en kull ungar och de var så bedårande söta.

Rödvitt

Med mer än en vecka kvar till midsommar har mina allra första jordgubbar mognat. Idag åt jag dem tillsammans med några smultron och grädde till efterrätt. Det är verkligen rekordtidigt!

Ack, ljuvliga vatten från ovan!

I morse satte jag av bara farten ett streck i rutan för nattligt regn i min väderlogg. Sedan övergick jag från att slötitta ut genom fönstret till att registrera vad jag faktiskt såg och konstaterade att det fanns blöta fläckar på marken.

Jo, det hade regnat! Inte några större mängder, men tre millimeter är inte att förakta när det inte regnat alls på en månad. Dessutom har det fortsatt att småskvätta under dagen och hittills har vi fått lika mycket till. Och de knappa arton grader termometern segat sig upp till känns alldeles, alldeles lagom.

Det enda jag möjligtvis kan ha emot det ändrade väderläget, är att mördarsniglarna plötsligt vädrat morgonluft. Jag har klippt huvudet av tolv än så länge idag. Detta ska då jämföras med de femton jag tagit livet av under säsongen hittills. Därför blev det dags att strö ut lite SnigelEffekt i landen.

När jag kom till odlingslimpan, fick jag syn på en stor rackare som målmedvetet var på väg mot en av mina squashplantor. Så då gjorde jag ett litet experiment och strödde ut ett par korn bakom den. Den bytte omedelbart riktning mot ett av dem och satte igång att äta så fort den kommit fram. Jag blev riktigt förvånad över den snabba reaktionen.

Jag tog ett kort när den åt sin sista måltid och sedan tog jag fram saxen...

Trädgårdsarbete

Lilla gräsmattan som ska bli förvandlad till örtagård har legat täckt av presenning och markduk med marktegel på sedan i höstas. Det har verkligen inte varit vackert, men rätt effektivt. Nu har jag tagit bort dem för att påbörja arbetet och kan konstatera att gräs och mossa i det närmaste är helt dött. Kirskål och revfingerört - detta otyg! - har däremot överlevt, om än försvagat. Så nu är min första åtgärd att koka upp vatten och slå ut för att ta död på så mycket som möjligt av det. Helt kommer det inte att hjälpa för de har djupa rötter. Men det är det bästa jag kan komma på när jag nu varken vill använda gifter eller byta ut all jord. Men jag tar det i sakta mak, för orken är det inte så värst med just nu.

Markteglet som nu inte behövs som tyngder längre, flyttar jag till odlingslimpan, för att göra en kant. Det kommer inte att räcka till, men då skarvar jag i med vanligt tegel som jag också har liggande. Jag försöker göra kanten något sånär rak, men lägger inte ned något jättejobb på det. Resonerar som jag brukar: huvudsaken är att det fungerar rent praktiskt.

Den svarta slangen på odlingslimpan är en droppbevattningsslang som jag köpte förra året. Det var verkligen en bra investering, den gör underverk så här i torkan.

Det där med att ta död på ogräs med hett vatten använder jag mig sedan några år tillbaka för att hålla skarvarna mellan terrasstenarna fina. Jag blev så nöjd med mig själv när jag kom på idén att hälla ut frukostäggsvattnet där varje morgon. Det tar max en minut om dagen och sparar mig mycket rensningsarbete. Börjar jag skapligt tidigt på våren och håller på en bit in på hösten, så håller jag ogräset i schack utan problem.

Datorn bråkar fortfarande och lär väl fortsätta tills jag eventuellt kan hitta någon som kan hjälpa mig. Men den är lite ojämn i humöret, så prickar jag bara in rätt tidpunkt, så är det inte alltför illa.

AI

Jag börjar tro att den Artificiella Intelligensen redan är här och att min dator tillhör denna nya art, eller vad det nu ska kallas.

Härom dagen tog jag en medveten nästan-skärmfri-dag. Det vill säga, jag kollade mejl och läste några bloggar, men inte så mycket mer än så. Dagen därpå när jag körde igång datorn var den seg som sirap. Jag tror alltså att den kände sig ratad när jag nästan inte brydde mig om den på en hel dag och nu ger den igen.

Jag vet att det finns saker att göra åt sega datorer, men jag är inte så bra på sådant där. Har försök googla fram lite goda råd, men även googlingen tar ju eeeeevigheter. Jag kan i alla fall konstatera att det inte har med min uppkoppling att göra. När jag bara har laddat sidorna, så funkar det lika bra som vanligt att lyssna på radio och se videoklipp.

Men att ladda upp bilder och redigera dem, till exempel, går outhärdligt långsamt. Och att scrolla håller på att göra mig galen. Så om jag blir lite osynlig på bloggen den närmsta tiden, vet ni varför.

Stödarbete

När jag tittade igenom mina fröpåsar i våras, stod det klart att ärtorna var utgångna med råge. Dags alltså att så dem, medan grobarheten fortfarande var skaplig.

Det blev m-å-n-g-a små plantor! Odlingslådan vars tur det var att hysa dem räckte inte på långa vägar till. Istället fick flertalet av dem sin plats i trädgårdslandet. Trångt blev det. Och sedan måste de ju ha stöd. Jag plockade fram bambukäppar och fyllde på med några grenar från träd jag kapat. Sedan band jag ihop dem till ett ramverk i vilket jag kunde dra klättersnören.

Det tog lite tid, för jag fick passa på att arbeta med det de stunder då solen inte var för het och myggen inte alltför besvärliga. Men nu är det gjort. Hur jag ska kunna skörda när det blir så dags är en annan fråga. Jag får nog bereda mig på lite gymnastiska övningar. Något i stil med en actionfilm där någon ska stjäla något i ett rum som genomkorsas av infraröda ljusstrålar som inte får brytas.

Här växer också en rad borlottobönor. Vid dem har jag gjort som man tydligen gjorde förr och bara stuckit ner en pinne, företrädesvis med lite kvistar kvar. 

På tal om mygg: jag fattar inte vad de kommer ifrån! Här är torrt så in i bängen och ändå har jag inte sett så många sedan jag flyttade hit. Månne någon i närheten har anlagt en damm sedan förra året...

Klipper och klistrar...

...eller klipper och tejpar, för att vara mer exakt. Detta som ett led i mitt skapande av en liten örtagård.

Jag kom på i höstas att gräsmattan på framsidan, som jag inte har till något annat än att klippa, skulle kunna göras om till något bättre. Impulsen kom när jag besökte örtagården i Vadstena.

Virke till projektet inköptes och har legat i garaget hela vintern. Lite fröer har jag också sått. Nu börjar det bli dags att göra verklighet av det hela, så idag satte jag mig för att göra en ordentlig ritning i skala 1:10.

Jag tänker göra fyra ramar indelade i 2x5 rutor med 45 centimeter långa sidor. Fast jag har bara virke till två av dem än så länge. Det är bättre att ta lite i taget, så känns inte projektet så stort.

Från början tänkte jag placerar ramarna ganska mitt på gräsmattan och rätt tätt ihop. Men bara härom dagen kom jag på att om jag istället sätter dem ut  mot hörnen av gräsmattan, skulle jag nog kunna få plats med ett miniträd i mitten. Och så ska jag se om jag kan tillverka en liten bänk av mina gamla trädgårdsmöbler att ställa dit.

Det här arbetet för tankarna tillbaka till barndomen. Jag hade en period, i mellanstadiet tror jag, då jag satt med penna och linjal och ritade hus och tänkte att jag ville bli arkitekt. Det hade jag nästan glömt bort.