måndag 18 juni 2018

Efter regn

I går morse började det regna lite försiktigt. Efter hand ökade regnet och med undantag för ett par timmar tidig kväll höll det på mest hela dagen. Tjugotvå välbehövliga millimeter fick vi.

Den blivande örtagården som legat där hård och omöjliga att bearbeta är nu mjuk och fin, så nu har grepen och ogräsjärnet åkt fram.



Först bänder jag upp jorden med grepen, sedan lägger jag mig på knä och går igenom jorden med järnet. Noggrant! För här finns som jag nämnt tidigare den förhatliga revfingerörten.

Jag har klagat över kirskålen ibland, men ärligt talat så är den en västanfläkt mot revfingerört. Den senare har vedartade rötter som går rakt och djupt ned i jorden och som lätt brister. Kersens rötter är lätta att få upp i jämförelse. Men dessutom har den här rackaren som namnet påpekar revor. Om ni vet hur smultron förökar sig med sina revor och sedan fördubblar hastigheten, så hamnar ni någonstans i närheten av hur fort det går. Dessutom kryper den tätt intill marken i låg vegetation, så det går inte att hålla efter den med gräsklipparen som man kan med kirskål. Som grädde på moset är den vacker, så när jag som nybliven husägare hittade den här och där, blev jag glad och lät den frodas. Det var inte förrän efter flera år som jag började ana oråd och då var det så dags.




Alltså kryper jag, luckrar, bänder och drar. Det är egentligen inte ett tråkigt jobb, men knän, rygg och axlar tar stryk, så det gäller att ta det lite försiktigt och i omgångar. Ett annat aber är att här är gott om rödmyrebon, så man får vara lite på sin vakt. Medan jag jobbar, tänker jag på en gammal arbetskamrat vars man till sist blev så irriterad på alla myrbon de hade i gräsmattan, att han dränkte in alltihop med bensin och tände på. Det gick bra, tack och lov, men min arbetskamrat var inte glad på maken.

Datorn beter sig skummare och skummare. Nu låser den sig korta stunder, kanske fem-tio sekunder med jämna och täta mellanrum. Och när jag ser på TV fungerar ljudet som det ska, medan bilden allt som oftast fryser, för att sedan rusa ifatt. En rätt intressant upplevelse. Jag inser att jag behöver hjälp, men orkar inte riktigt ta tag i det. Men jag har i alla fall nummret till ett företag på papper. Rätt vad det är dör väl den eländes maskinen helt, och då är jag körd eftersom jag inte har någon smartphone och telefonkatalogen är ett minne blott.

3 kommentarer:

AnJa sa...

Det tålamodet äger inte jag men det har du säkert förstått för länge sen :-). Det blir säkert fint som snus! Elda rödmyror låter drastiskt och du verkar inte ha riktigt tur med dina elektroniska apparater nu. Men har du en riktig telefon som på den gamla goda tiden är du tursam! Här har de rivit bort allt fast telefonnät...

Cecilia sa...

Vi har till slut fått hela 34 mm!
Jag förstår din kamp, ord för ord, fast det för mig är snöbärsbuskar. Konstigt att det man inte vill ha är så livskraftigt...

KataM sa...

AnJa: En gammal telefon har jag, men den är ansluten till fibernätet. Det är väl egentligen lite dumt, för de gamla ledningarna finns kvar och det vore ju fint att ha en fungerande telefon även vid strömavbrott. Men det blev billigast så här och rätt vad det är försvinner väl det gamla telenätet här också.